A tribute & a story

.

Det började med Rockstar.
Jag satt hemma på norregatan och kollade på ZTV, och där var dom, som bubblare i nån topplista, jag ringde och röstade, JAG MÅSTE SE MER. Tänkte jag.
När hela albumet kom anade jag att det skulle vara bra men inte visste jag då att jag ungefär 7 år senare skulle sitta och säga att det är, var, och kommer alltid att vara det bästa album jag nånsin upplevt.
It blew my mind.
Jag trodde på allvar att jag skulle lyssna sönder det. Men det har jag forfarande inte gjort.
Jag gick med i deras forum på nätet, samlade bilder på datan, läste allt jag kom över som handlade om dom.
2004 kom "Fly or die". Inte fullt lika bra som ISO men såå jävla efterlängtat.
2006 fick jag reda på att dom skulle spela på Hultsfred och jag. skulle. dit.
Sagt och gjort, detta blev ett äventyr som hette duga, Hultsfredsfestivalen med bl.a Karolina är en historia för sig.
Men detta skrev jag i min dagbok på lunarstorm:

Jag tror inte att ni förstår. Min dröm har fan gått i uppfyllelse. Sen typ, fem sex år tillbaka har jag drömt om att få se N.E.R.D live. Det närmsta dom kommit Sverige är Danmark. Sen sa alla att N.E.R.D va döda. Men det var lite motsägelsefullt. Couse, No-one Ever Really Dies. Kan tro att jag var nervös, folk sa att Pharrell skulle ställa in. Men ca 19,10 så står dom på Hawaii. Två tredjedelar av N.E.R.D. Jag sa att jag skulle blivit lycklig om jag så bara fick höra en N.E.R.D-låt, och när beaten i introt till Backseat love spelades, går inte att beskriva. Lapdance, BRAIN, spelades och jag kunde inte fatta det. Så skönt att bara sjunga (skrika) med i texterna och ibland kändes det som att bara jag hördes. Sen är allt suddigt för jag kommer knappt ihåg vilka fler låtar dom spelade. Hade inte druckit en droppe men ändå kändes det som att jag var helt väck. ROCKSTAR. Vilket sjukt gensvar. Can I have it like that. She wants to move. My NO.1. Beautyful. Och när Pharrell får hela publiken att sjunga "N.E.R.D" & "I wanna f*ck tonight, I want some p*ssy". Får alla att göra startracktecknet och jag slår vad om att inte ens hälften vet varför. Allt jag kan säga är att jag inte blev besviken. Min dröm gick i uppfyllelse.

Efter detta så har N.E.R.D varit med mig alltid. Jag har lyssnat när jag varit ledsen, glad, trött, pigg, uppåt.
Jag har lyssnat och blivit lycklig. Lyssnat för att bli taggad.
Lyssnat för att bli inspirerad.

Jag levde på ISO och Fly or die i fyra år, till dom äntligen äntligen äntligen fick röven ur vagnen och gjorde "Seeing sounds" 2008.
Till en början var jag lite skeptisk till "Everyone nose", men den låten växte med mig och jag laddade hem alla låtarna och blev glatt överraskad, detta var musik som påminde mycket om ISO, musik som gör mig lycklig, som jag spelar på skithög volym och sjunger och dansar som om jag var ensam hemma.

Seeing sounds var med mig hela semestern i Aiya napa, spelandes ur mobilen.
En lite smärre chock kom när dom helt plöstligt skulle köra en alldeles egen konsert på Cirkus i Sthlm i december 2008.
Ett tillfälle jag missar, om jag är dum i huvet.
Så än en gång fick Karolina asas med, inte helt ofrivilligt dock, och den resan är också en historia för sig!
Denna gången blev jag inte heller besviken, utom möjligvis på pajaspubliken. Men mina Nerds levererade precis som man förväntat sig.

Det som är så konstigt är att musiken varit med mig vid så många tillfällen och olika sammanhang, ändå är varje låt ny för varje tillfälle.
Inte som med så mycket annan musik som man skapar minnen till, då det liksom inte går att sära på musiken och minnena.
In search of kom 2002 och den är fortfarande som balsam för min själ.


All I can say, One love, N.E.R.D

Peace!







.